När världen står stilla
VARNING
Behövde ägna ett inlägg åt att skriva av mig, läs på egen risk. Det kan vara tråkigt, deprimerande eller helt enkelt obegripligt.
Idag har varit en konstig dag..
En bit av mitt hjärta åkte sin väg imorse, det kommer tillbaka på måndag tillsammans med älsklingen, men måndag känns långt bort.. Saknar honom så jävla mycket så det är inte sant (fast det är det)!
Dagen var seg, ovärd och otajmad..
Lärarlös lektion, missade bussar, förkylning som blev sämre igen, osv.. Sen får jag inte glömma dagens humörsvängningar. Det är väl p-pillrena och det är bara Anton som lyckas hålla dom på plats genom hans närvaro och alla fina ord. Men när han nu är äckligt många mil bort finns det inget som håller ihop alla bitar och jag blir sådär splittrad och trasig igen.. Alla tankar och jobbiga känslor hittar tillbaka, som alltid när han inte är hos mig.
Jag kan knappt skriva för att jag ser så suddigt nu..
Fattar inte varför jag bryter ihop så lätt. Vet inte hur många gånger idag tårarna bara kommer, utan minsta förvarning. Hatar den här känslan.
Jag hatar att de jag vill vara hos är så långt bort. Vissa fysiskt och vissa psykiskt.
Att jag inte får finnas där pga avstånd eller andra hinder är det allra värsta. Jag vill finnas, hoppas, hjälpa, tro.
Jag vill.
Varför kan jag inget göra?
Frustrerande.
Långt där borta, i en annan värld, är det bråk, orättvisor och annat som bara är fel, fel, fel.
Jag önskar jag visste, jag önskar jag kunde vara där, jag önskar jag kunde hjälpa.
Men allt annat bara rullar på, alla andra liv fortsätter som vanligt, ovetande.
Hur kan världen snurra när min värld står still?
Behövde ägna ett inlägg åt att skriva av mig, läs på egen risk. Det kan vara tråkigt, deprimerande eller helt enkelt obegripligt.
Idag har varit en konstig dag..
En bit av mitt hjärta åkte sin väg imorse, det kommer tillbaka på måndag tillsammans med älsklingen, men måndag känns långt bort.. Saknar honom så jävla mycket så det är inte sant (fast det är det)!
Dagen var seg, ovärd och otajmad..
Lärarlös lektion, missade bussar, förkylning som blev sämre igen, osv.. Sen får jag inte glömma dagens humörsvängningar. Det är väl p-pillrena och det är bara Anton som lyckas hålla dom på plats genom hans närvaro och alla fina ord. Men när han nu är äckligt många mil bort finns det inget som håller ihop alla bitar och jag blir sådär splittrad och trasig igen.. Alla tankar och jobbiga känslor hittar tillbaka, som alltid när han inte är hos mig.
Jag kan knappt skriva för att jag ser så suddigt nu..
Fattar inte varför jag bryter ihop så lätt. Vet inte hur många gånger idag tårarna bara kommer, utan minsta förvarning. Hatar den här känslan.
Jag hatar att de jag vill vara hos är så långt bort. Vissa fysiskt och vissa psykiskt.
Att jag inte får finnas där pga avstånd eller andra hinder är det allra värsta. Jag vill finnas, hoppas, hjälpa, tro.
Jag vill.
Varför kan jag inget göra?
Frustrerande.
Långt där borta, i en annan värld, är det bråk, orättvisor och annat som bara är fel, fel, fel.
Jag önskar jag visste, jag önskar jag kunde vara där, jag önskar jag kunde hjälpa.
Men allt annat bara rullar på, alla andra liv fortsätter som vanligt, ovetande.
Hur kan världen snurra när min värld står still?
Te amo lela ♥
Kommentarer
Trackback
